logoonblack

4 December: Bussresan

Godmorgon på dig vid skärmen, stor eller liten! Ännu en dag har nu tassat på tå in i våra liv och vi är på nummer fyra i ordningen. Hänger ni med? Det gör knappt jag men mysigt är det allt med alla ljusstakar och stjärnor i fönstren. 

Det är väl på sin plats att berätta i korta drag om duvornas bussresa till Duveberga tänker jag för visst undrar ni liksom jag om deras rykte som vilda marodörer stämmer och om de faktiskt  hackade sönder sätena av rastlöshet halvvägs fram? Eller ni kanske inte har en uppfattning alls om de bevingade små (har jag hittat på det där ryktet tro)? Hur som helst klev de snällt på vid sina hållplatser, bussen stannar vid många holkar och reden innan den når sitt mål, och slog sig ner utan allt för mycket kackel. Detta berodde nog till största delen på tiden på dygnet för efter några vindpustar fram på vägen levde de upp och förde ett sådant oväsen att chauffören fick sätta på sig de dämpande hörlurar som alltid togs med för ändamålet. Men utöver detta var de trots allt relativt ordentliga. Om nu duvor kan kallas just det.

Några smulpauser fick såklart göras vid för ändamålet upprättade vägkrogar; vem vill väl resa på tom mage? Då julfirandet i Duveberga är tradition erbjuder dessa raster också stunder av småprat och uppdateringar kring vad som hänt under året. Många rövarhistorier från gängets mest påhittiga underhållare hör till i sammanhanget och vem som helst hade häpnat över vad de hörde om de nu trodde alla duvor alltid talade sanning. Chauffören behöll som vanligt hörlurarna på då denne annars nog hade sagt upp sig från uppdraget för längesedan. Det finns gränser för mängden dumheter även den mest luttrade individen klarar av brukade svaret bli om någon ifrågasatte beteendet.

Efter vad som kändes som flera timmar men lika gärna hade kunnat röra sig om minuter, bromsade bussen in vid Duveberga station och gänget flaxade ut genom dörren. Den mest åksjuka duvan svajade som ett segel på havet en stund och ramlade sedan rakt ner i en snödriva av yrsel. Då även detta som mycket annat hörde till reagerade ingen på detta utan visste hon snart skulle resa sig igen och susa mer orädd ner för backarna än någon av de andra. Lustigt hur vissa kan både vara stabila och vingliga på en och samma gång men det är ju kontrasterna som gör oss intressanta eller hur?

Ett tiotal fåglar har nu flyttat in i den lilla holkbyn i utkanten av orten, en by vi övriga inte får se eller har tillträde till. Ni liksom jag får helt enkelt tro de som påstår att en stökigare plats inte går att finna och glädjas åt att slippa besöka den utan njuta av våra egna hem lite extra (även om även de såklart kan se ut som de vänts upp och ner ibland, jag dömer ingen).

Då var det så åter dags för mig, Elin, att runda av och som vanligt önska dig som lyssnar en bra fortsättning på dagen! Vi ses imorgon igen!

Kommentera gärna: