logoonblack

2 December: Myran

Hej igen alla morgonpigga och andra! Onsdag sägs det och vi fortsätter vårt huvudstupa dyk rakt in i månaden som innehåller årets längsta natt (vi är inte där än, men snart)! Har ni satt fram några tomtar ännu förresten?

Hur som helst var det då dags att fortsätta vår lilla introduktion från gårdagen. Idag tänkte jag ni skulle få lära känna Myran lite mer, som ju på grund av sin privata tomt i Duveberga (med nummer ett på den officiella kartan) har en viktig roll i sammanhanget. Kanske undrar ni hur han hamnade just här och varför den enda konst han har i sin stuga är ett porträtt av honom själv målad av en lokal konstnär? Det där sista kunde ni såklart inte fråga er då jag först nu berättar och visar er det, men sanningen är ju att Myran är en ganska komplicerad typ; både egenkär och generös mot de han tycker om…vilket visserligen inte är en stor grupp utan mest består av ett gäng kusiner i en stack några barrträds resor bort. 

Redan då Myran precis hade kläckts ur sitt ägg som yngst av omkring 100 syskon, visste han att han ville något annat än att släpa tallbarr som de andra i familjen. Inte för att han på något vis hade något emot just barr men tanken på att aldrig få vara ifred var för tung även för den ytterst lille sexbeningen att klara av. Visst går det att påstå att insekter omöjligt kan ha så starka viljor men det förstår ni såklart också vid det här laget är trams och obildade gissningar. En dag smög han sig helt enkelt bort från de andra, kamoflerad med en bit mossa ingen verkade reflektera över kunde röra sig. Visserligen är Myran en ovanligt smart typ men som generell art är de ju inte de vassaste taggarna på busken om man säger så.

Efter några grässtråns promenad stannade han helt enkelt, kastade bort mossan, grävde lite med en fot i jorden och förstod det var en perfekt plats att bygga bo på. Hur han kom på att det skulle bli en stuga istället för en stack som ju är standard för dessa kryp? Jag förstår du undrar men enda svaret jag kan komma på är att han måste ha sett en på sin promenad och sedan listat ut hur den skulle konstrueras. Tro mig, jag har försökt få fram denna information men Myran vill ha lite hemligheter kvar och trivs med att vara krypvärldens Mona Lisa (ännu en koppling till konsten), ett mysterium följande generationer kan fundera på och bygga teorier kring. Nu tycker jag kanske det är lite överdrivet men vet jag redan lagt mig i den här delen av historien lite för mycket så tänker bara nicka och hålla med. Mona Lisa it is!

Sedan den där dagen har Myran skickat flyttkort till sin enorma, myllrande familj och det är så de ibland har kontakt. Ni vet de där årliga julkorten, kanske en hälsning på födelsedagen och ett pliktskyldigt samtal när någon gått och skaffat ytterligare ett par hundra småttingar. Och det är såhär han trivs med livet. Ensamheten är en sådan kontrast mot uppväxten då det var svårt att skilja sig från mängden, synas trots frenetiskt viftande med antennerna eller ens känna igen vilka som hörde ihop med vem. Kan du se skillnad på småkryp!? Trodde väl inte det… 

Detta är den korta versionen av vår käre, men lätt gnällige, väns bakgrund. Då Myran har en stor personlighet i sin spinkiga lilla kropp är det inte sista gången han dyker upp i historien men för nu låter vi honom smyga omkring bland granarna, redo att reta sig röd på varje ny duva som glatt landar i Duveberga.

Jag som fortfarande heter Elin, om ni glömt det sedan gårdagen, önskar er även idag en trevlig och förhoppningsvis regnfri vinterdag!

Kommentera gärna: